Lira utanför, marschkaggar, rörpulare och Ankdammen: en pilotstudie av svensk musikerslang

Upprinnelsen till den här undersökningen är att jag har tillgång till en informant med kunskaper om musikerslang från slutet av 1930-talet och framåt, nämligen min far Åke Landqvist (i fortsättningen ÅL). Allra först skall jag därför ge en kortfattad redogörelse för ÅL:s yrkesliv, eftersom hans bana är ganska typisk för yrkesmusiker i Sverige under en stor del av 1900-talet.

Som sextonåring tog ÅL 1939 tåget från sin hemstad Helsingborg i Skåne till Uddevalla i Bohuslän, en sträcka på runt 300 kilometer. Resan tog åtta timmar med väntetid och tågbyte i Göteborg. Anledningen till resan var att han var antagen som musikvolontär vid Kungliga Bohusläns regemente, ofta kallat Bohus bataljon. Enligt 1905 års militärmusikorganisation kunde ynglingar anställas som musikelever eller musikvolontärer. De fick både militär och musikalisk utbildning och blev, vanligen efter antalet tjänsteår, befordrade till olika underofficersgrader. De kunde bli beordrade till Stockholm och Kungliga Musikaliska Akademien för högre musikalisk utbildning (Strand 1974: 53).

Den första svenska militärmusiken omtalas i skrift 1520, då Gustav Vasas livvakt innehöll två spel, dvs. trumslagare (Strand 1974: 15). Den svenska militärmusiken upphörde 1971 när de militära musikkårerna ersattes av regionmusikorganisationen med civila musiker (Strand 1974: 31–32). Redan 1988 lades regionmusiken ner, och landstingen fick ansvar för musikverksamheten (Erixon 2002: 203). Militärmusiken lever dock kvar genom Arméns musikkår med värnpliktiga soldater, Marinens musikkår och musikkårer inom hemvärnet (Erixon 2002: 228).

ÅL var anställd vid Bohus bataljon som musikvolontär, musikkorpral, musikfurir och musiksergeant (jfr Erixon 2002: 55). Som alla musikelever och musikvolontärer fick han lära sig att hantera marschtrumma och signalhorn. Sedan inriktade han sig på tenorbasun, baryton och trombon med trombon som huvudinstrument. 1946 ansökte ÅL om att få genomgå solistutbildning vid Kungliga Musikaliska Akademien, vanligen kallad Ackis. Ansökan beviljades, och han kommenderades till Stockholm och Svea Livgarde 1946–50 (jfr Belfrage 2003: 26).

Militärmusikerna var viktiga också för det civila musiklivet. Före 1950-talet spelade många militärmusiker på sin fritid i dansorkestrar och underhållningsorkestrar. Fram till 1960-talet hade flertalet blåsmusiker i svenska civila yrkesorkestrar en bakgrund som militärmusiker. Många tidigare militärmusiker har varit, alternativt är alltjämt, verksamma i symfoniorkestrar och som musiklärare (Strand 1974: 101–106; se även Edström 1996: 61–75, 212–213).

ÅL lämnade militärmusiken 1951 för en tjänst som trombonist i Stora teaterns orkester i Göteborg. Där var han verksam till sin pensionering 1989, men han har fortsatt – och fortsätter – att spela i olika sammanhang.

Tidigare studier av musikens fackspråk finns självfallet, främst undersökningar av terminologi, olika texttyper och noter som kommunikationskanal (se Störel 1998 och Bandur 1999 för en översikt). Som ett exempel på terminologiskt-lexikalt inriktad forskning kan nämnas Belche (1984) om terminologiska aspekter på tolvtonsmusiken. Det finns även enspråkiga svenska musikordböcker och flerspråkiga musikordböcker där svenska är ett av de aktuella språken. Exempel är Brodin (1985) respektive Anderholm (1992). Likaså finns det studier av texttyper inom musikens värld på svenska, främst Koiranen (1992) om musikrecensioner. Däremot saknas i stort sett studier av slang i fråga om musik, trots att det i musikvetenskaplig litteratur talas om hur musiker leker med språket, hur de berättar musikervitsar och hur olika företeelser benämns på musikspråk (Edström 1996: 11, 622–623, 651 not 88, 73, min kursivering).

I Svensk slangordbok (Gibson 1983, i fortsättningen SvSl) ingår musikerslang (s. [VII]). I Norstedts svenska slangordbok (Kotsinas 2000, i fortsättningen NSvSl) upptas däremot allmänslang, och bland annat ord som används av olika yrkesgrupper saknas (s. XII–XIII). Som framgår av titeln förtecknar Termer och slang inom populärmusikbranschen (Zangger Borch 1995, i fortsättningen ToS) såväl termer som slang inom populärmusikbranschen. I detta arbete anges dock inte några klara kriterier för gränsdragningen mellan allmänslang och musikbranschslang eller mellan slang och termer inom populärmusik (ToS, s. [1]). I FolketsOrdbok – Sidan för svenska slanguttryck [www] är musikerslang en egen kategori, och 25 av 672 uppslagsord tillhör denna kategori (augusti 2006). Webbplatsen är uppbyggd av bidrag från besökare på webbplatsen, och FolketsOrdbok är således inte någon professionell lexikografisk produkt.

Frånvaron av tidigare studier är inte någonting unikt för musikens område. Det finns ett begränsat mått av forskning om slang inom olika fackområden, inom olika yrken och på olika arbetsplatser (Andersson 1994: 95; Strömman 1995: 311). I det här sammanhanget är rapporten En term – två språk. Studier i fackslang (1995) särskilt intressant. Denna ingår i Solveig Strömmans sammanläggningsavhandling, Två språk på arbetsplatsen. Status och förändring (1995), och referenser ges genomgående till avhandlingen med dess paginering. Däremot finns det forskning om språkbruk på arbetsplatser ur ett sociolingvistiskt perspektiv (se t.ex. Brünner 1998 för en översikt). Ett exempel för svenskans del är projektet Skriftbruk i arbetslivet, som syftar till ”att beskriva det skrivande och läsande som ingår i arbetsdagen i en rad vanliga yrken i samhället” [www]. Vidare finns det kommentarer om slang i arbetslivet i såväl språkvetenskapliga studier som undersökningar inom andra områden. Exempelvis kan fotografer tala om att de skall damma neg i stället för avlägsna dammpartiklar från negativ, och personer verksamma inom byggbranschen uppges skapa ”egna begrepp och ett eget [sic!] fackslang …” (Södergård 2004: 26 resp. Arle & Berglund 2004: 18). Men frånvaron av forskning om slang i yrkeslivet får ändå sägas vara lite märklig, eftersom de flesta vuxna kan antas använda någon slags slang i sitt arbete (Bergman 1964: 71; SvSl, s. [IV]; Strömman 1995: 311; Kotsinas 2003: 21). Den undersökning som här presenteras kommer därför förhoppningsvis att följas av andra, såväl inom musikens område som inom andra fackområden.

Syfte med den här studien är att göra en första inventering av svensk musikerslang, närmare bestämt slang bland musiker inom militära musikkårer och civila orkestrar från 1930-talet och framåt. Därmed ligger inte fokus på slang bland jazzmusiker, popmusiker och rockmusiker.

Med begreppet ’slang’ avses vanligen ord och uttryck, dvs. språkets lexikala nivå (Strömman 1995: 312–313; Lindfors Viklund 2001: 30; Kotsinas 2003: 15, 21). Jag undersöker lexikala enheter som består av ett eller flera ord, vilka utgörs av nominalfraser med substantiv eller egennamn som huvudord samt verbfraser (se Landqvist 2003: 3 med anförd litteratur om benämningen lexikala enheter och jfr Kotsinas 2003: 22 om ordklasstillhörighet för slangord). Jag studerar uttryckssidan hos de lexikala enheterna och gör inte någon begreppsanalys av materialet (jfr Strömman 1995: 17). Resultaten jämförs med vissa resultat från tidigare forskning om svensk slang, och för detta utnyttjar jag i första hand Andersson (1994), Strömman (1995), Lindfors Viklund (2001) samt Kotsinas (2003).

Jag väljer alltså att tala om musikerslang. Eftersom terminologin på området inte är helt klar, bör valet motiveras (mina kursiveringar i detta stycke). Bergman (1964: 71) talar om slang som en mindre allvarlig sida av olika fackspråk eller yrkesspråk. SvSl betecknar slang som ett kotterispråk och ”ett uttryck för språkligt skämtlynne …” (s. [I]–[II]), och ToS talar om musikbranschslang (s. [1]). Strömman (1995: 16) skiljer mellan fackslang, som är specifik för en viss arbetsplats, och fackjargong, som är ”ett språkbruk som är yrkesspecifikt och förstås på många arbetsplatser inom samma yrkesområde”. Kotsinas (2003: 21) hävdar att ”[i]nom nästan varje yrke finns det till exempel vissa ord som man kan kalla yrkesslang och som ligger ganska nära de termer som används i yrket”.

Genom att använda benämningen musikerslang vill jag betona att studien gäller slang som används av just yrkesmusiker och att det i mycket är fråga om lexikala enheter som ofta används som komplement till – eller i stället för – facktermer som används i yrket (jfr Kotsinas 2003: 21). Det är fråga om talat språk som används inom en begränsad språkgemenskap (Strömman 1995: 319). Som Bergman (1964: 71) konstaterar kan yrkesslang vara skämtsam, men den är inte bara detta, eftersom slangtermer kan ersätta korrekta facktermer i vissa situationer (Strömman 1995: 313).

De lexikala enheter som jag har fått tillgång till genom ÅL användes allmänt inom orkestrar av olika slag från slutet av 1930-talet och senare: militärmusikkårer, symfoniorkestrar, teaterorkestrar, dansorkestrar osv. Detta skiljer min undersökning från Anderssons studie av språket inom AB Storstockholms Lokaltrafik (SL), där fokus ligger på just språkbruket inom SL, inte ”drag som jag tror är allmängods för trafikföretag …” (Andersson 1994: 96). Enligt ÅL var de lexikala enheterna inte heller regionalt begränsade utan användes runtom i Sverige. Även det faktum att många av de lexikala enheterna från ÅL återfinns i andra källor, främst SvSl, är ett argument för att materialet inte är knutet till ett visst geografiskt område eller vissa orkestrar (se bilaga 1 nedan). Därför är en tillämpning av Strömmans distinktion mellan fackslang och fackjargong ovan inte relevant i det här sammanhanget. Däremot talar jag, i enlighet med Strömman, om fackslangtermer. Liksom facktermer är dessa entydiga i sitt professionella sammanhang och de ingår i (mer eller mindre utbyggda) begreppssystem, men till skillnad från facktermer är de inte förtecknade i standardiserade fackordlistor (Strömman 1995: 17).

Utgångspunkten för studien är samtal med ÅL mellan 2004 och 2006. Referenser till samtalen ges enbart med (ÅL) men vid citat från dem anges också exakt datum för det aktuella samtalet. Samtalen har kompletterats med uppgifter i ordböcker samt genomgång av ett begränsat urval av litteratur om musik och musiker. De lexikala enheter som studeras grupperas i fyra kategorier, nämligen benämningar för:

Det handlar således om olika delar av yrkesutövningen, olika verktyg för arbetet, olika yrkesmän som utför sitt arbete samt resultat av arbetet i form av olika verk som framförs. Däremot har jag avstått från att här behandla en annan möjlig kategori, nämligen öknamn alternativt smeknamn på musiker, även om samtalen och litteraturstudiet har gett ett stort antal sådana (jfr Nordman 1999 om namn på dansorkestrar i Svenskösterbotten 1920–1950).

Valet av de fyra kategorierna har delvis stöd i tidigare forskning. Koiranen (1992: 171–172) uppmärksammar bland annat benämningar för musikinstrument i musikrecensioner på svenska, och Helenius-Öberg (1995: 18) gör detsamma med musikinstrument på fornsvenska. Den senare forskaren studerar även benämningar för musiker, medan Kotsinas (2003: 9–13) konstaterar att det är vanligt med slangbenämningar för olika yrkesutövare. Leuchtmann (1981: 539–560) innehåller en förteckning över autentiska och populära titlar på musikaliska verk. Exempel är bl.a. wienervalsen An der schönen blauen Donau av Johann Strauß d.y. respektive Katalogarian ur operan Don Giovanni/Don Juan av W. A. Mozart. I SvSl förtecknas inte ”yrkesmusikers slangbenämningar på musikstycken …” (s. [I]), men trots denna reservation ingår faktiskt några slangbeteckningar för musikaliska verk i ordboken (se avsnitt 2.4 nedan).

Det är svårt att ange hur gamla slangord är (jfr Strömman 1995: 37–40; Kotsinas 2003: 36). Detta är inte unikt för slangord utan är ofta ett problem i fråga om lexikalisering i betydelsen ’etablering’ generellt sett (Svensén 2004: 115–133 med anförd litteratur). I min undersökning gör jag inga egna försök att göra några exakta dateringar, men klart är att huvuddelen av de lexikala enheterna i mitt material existerar från slutet av 1930-talet och framåt (ÅL), från 1930-talet och till slutet av 1960-talet (SvSl, s. [I]) samt under 1990-talet (NSvSl, s. X). För vissa av de lexikala enheterna ges dock mer exakta dateringar i Nationalencyklopedins ordbok (i fortsättningen NEO) respektive Svenska Akademiens ordbok (SAOB) (jfr Landqvist 2003: 17–18 med anförd litteratur om dateringar i ordböcker). Hänvisningar till dessa ordböcker görs med band, NEO 1–3, respektive bokstav och spalt i den tryckta ordboken, t.ex. S 8187.

Ytterligare ett problem är gränsdragningen mellan olika musikaliska kategorier, vilken inte alltid är helt klar. Var går t.ex. gränserna mellan dansmusik, underhållningsmusik och jazzmusik (jfr Nordman 2003: 137)? Gränsdragningen försvåras också av att många musiker är verksamma i flera olika sammanhang (jfr avsnitt 1.1 ovan). I en del fall är det alltså fråga om en bedömning av vilka av de ”möjliga” lexikala enheterna som kan sägas tillhöra den form av svensk musikerslang som studeras här. Här har ÅL:s fackkunskap givetvis varit till stor hjälp. Således har t.ex. gura ’(el)gitarr’ (SvSl, NSvSl, ToS), klia negerben ’spela klarinett’ (SvSl) och plankslagare ’elgitarrist’ (SvSl) inte tagits med, eftersom dessa lexikala enheter bedöms vara slang bland pop- och rockmusiker, jazzmusiker respektive pop- och rockmusiker. Av de ursprungliga 133 ”möjliga” lexikala enheterna återstår 109, vilka studeras i det följande.

Materialet innehåller alltså totalt 109 lexikala enheter, och dessa fördelar sig på följande sätt på de fyra kategorierna (tabell 1):

Tabell 1. Lexikala enheter i materialet: kategorier och totalt

Musikaliska aktiviteter	Musikinstrument	Musiker	Musikaliska verk	Totalt
25	43	26	15	109

Tabellen visar att benämningar för olika musikinstrument svarar för det klart största antalet lexikala enheter, att antalet för olika musiker och olika musikaliska aktiviteter är nästan detsamma samt att benämningar för olika musikaliska verk svarar för det minsta antalet lexikala enheter. Utifrån antalet lexikala enheter är alltså benämningar för verktygen viktigast. Därnäst följer benämningar för arbetets utförande och yrkesmännen som utför arbetet. Sist kommer resultatet av arbetet, verken som framförs. Detta resultat kan jämföras med Kotsinas (2003: 21) beskrivning av yrkesslang, som bland annat ofta innehåller ”humoristiska benämningar på redskap och arbetsmoment”, liksom med Strömmans slutsats att fackslangtermer inom tryckeribranschen till övervägande delen utgörs av ”beteckningar för konkreta begrepp som fysiskt finns i närmiljön” (Strömman 1995: 345).

Samtliga lexikala enheter i mitt material återfinns i bilaga 1 nedan. Av bilagan framgår i vilka källor varje lexikal enhet finns belagd. Alla lexikala enheter som behandlas i undersökningens kapitel 2, och som inte har någon specifik källangivelse, härrör från samtalen med ÅL.

Resultaten presenteras och diskuteras utifrån de fyra kategorierna i avsnitt 1.4 ovan. Jämfört med främst Strömman (1995) har materialet ett relativt begränsat omfång. En mer kvantitativt inriktad resultatredovisning är därför inte så givande, och jag avstår från en sådan. En sammanfattande diskussion av resultaten återfinns i kapitel 3 nedan, och i kapitel 4 presenterar jag några förslag till fortsatt forskning i fråga om musikerslang och slang i arbetslivet generellt.

Musiker repar (repeterar) och lirar (spelar), och musiker kan kallas lirare. Ett alternativ till att musiker lirar är att de bassar alternativt barsar. En musiker som inte är fast medlem av en orkester utan tillfälligt spelar med sitter in (även SvSl). Ledaren för en orkester slår, dvs. dirigerar (även SvSl).Men innan en militärmusikkår kunde repetera eller genomföra en konsert krävdes det förberedelser: stolar, notställ m.m. måste vara i ordning. Detta arbete kallades baxning och arbetet med att baxa utfördes av baxarlaget, dvs. musikeleverna, som kallades hinkar (även Netzell 2003: 39; Belfrage 2003: 11).

Verben repa och lira ingår i både SvSl och NSvSl samt också i ToS. Några bruklighetsbeteckningar till de båda uppslagsorden anges inte i NSvSl. Inte heller SvSl använder bruklighetsbeteckningen musikerslang vid repa och lira. Däremot återfinns verbfrasen lira piano bland exemplen till lira. SvSl uppger dessutom att substantivet lirare kan användas specifikt om musiker och att lira/lirare kommer från månsing, de kringvandrande västgötaknallarnas hemliga yrkesspråk (se härom Bergman 1964: 38–55; Kotsinas 2003: 178–180). Enligt NEO har verbet lira betydelsen ’spela särskilt boll el. musik’. Uppslagsordet har bruklighetsbeteckningen vardagligt och första belägg i svenskan 1934 (NEO 2). Både NEO och Bergman (1964: 52) uppger att lira är lånord från tyskan. Bergman tillfogar att lira är ett ord från månsing och att betydelserna ’spela kort, instrument, sparka boll’ har utvecklats i Stockholm.

SvSl lämnar tre olika betydelser till bassa, varav ’spela instrument’ är en, medan NSvSl ger betydelsen ’spela’ med det enda exemplet bassa papp ’spela kort’. Bergman (1964: 25) anger betydelsen ’spela musik’ för bassa eller barsa och Edström (1996: 69) säger att barsa betyder ’spela’. Båda forskarna uppger att verbet är lånat från rom[m]ani, romernas språk (se härom Bergman 1964: 7–37; Kotsinas 2003: 184–186).

Användningen av slå som fackslangterm för ’dirigera’ kan jämföras med en del av SAOB:s beskrivning till verbet slå, nämligen den betydelse som beskrivs på följande sätt: ’ange (med kroppsdel l. ngt som man håller i o. d.); ofta om dirigent …’. Denna betydelse hos slå används särskilt i uttrycket slå takten, vilket har första belägg redan 1701 (S 7022).

Med bass alternativt bars avses ett engagemang, en spelning (även Netzell 2003: 39). Det går att precisera vad för slags engagemang det är fråga om, och med dansbass menas ’spelning på danskväll’ (även Edström 1996: 69). SvSl anger däremot två betydelser för bass/bars, inte bara ’engagemang, spelning’ utan också ’musikkår, orkester’. Den senare betydelsen är okänd för ÅL, och möjligen bygger SvSl på Bergmans uppgift att ”en jazzorkester kan också kallas ett bass” (1964: 26, kursiv stil i originalet).

Musiker kan spela med nötter, dvs. noter, eller spela utan nötter alternativt lira utanför, dvs. spela utan noter, spela utantill. Även SvSl uppger att nötter kan ha betydelsen ’noter’, men utan bruklighetsbeteckningen musikerslang. Samma ordbok meddelar vidare att prick bland annat kan vara musikerslang och ha betydelsen ’not, notskrift’, men denna användning är okänd för ÅL. Den skämtsamma formen nötter för noter är en parallell till fotnötter för fotnoter. SAOL13 upptar endast pluralformen fotnoter och rekommenderar att formen noter skall användas i sammansättningen fotnoter och verbfrasen spela efter noter. En sökning med sökmotorn Google (augusti 2006) ger dock över 25.000 träffar för fotnötter/na, där substantivet verkar användas mer eller mindre skämtsamt.

Vissa musikaliska aktiviteter har också sina speciella benämningar. En musikkår som spelar hornmusik käkar mässingssoppa, även om SvSl uppger att uttrycket är militärslang, inte musikerslang. Stråkmusiker gnider fårtarm (även SvSl och Marschnytt 2, 1970) och pianister kliar elfenben (även SvSl). Trumslagare kan knacka (’trumma’ [verb]) eller banka kagge (’slå trumma’) (båda även SvSl). De kan även plåga skinn alternativt plåga kalvskinn (även SvSl och Marschnytt 1, 1970). Slutligen kan ’dragspelsmusik’ enligt SvSl kallas skåp.

SAOB meddelar i artikeln GNIDA (avslutad 1929) att gnida kan användas ”för att beteckna spelning på fiol l. annat stråkinstrument; numera i sht föraktligt i fråga om dålig spelning (som frambringar orena, skärande toner) …” (G 650). Som etymologi till kagge säger SAOB att ”[g]rundbetydelsen torde vara: ngt välvt l. kupigt, klump, kloss l. dyl.” (K 49), vilket får sägas överensstämma med trummans form. Ordboken meddelar vidare att kalvskinn kan användas ”om trumma (med för ändamålet på särskilt sätt beredt, utspänt kalvskinn ss. väsentlig beståndsdel) …”. Denna betydelse är främst aktuell i fråga om trummor i militära sammanhang, och SAOB:s förstabelägg från 1651 är hämtat från Georg Stiernhielms balett Parnassus Thriumphans (K 220). Även verbfrasen plåga kalvskinn återfinns i SAOB, som konstaterar att kalvskinn kan användas ”i vissa trakter, skämts.” i uttrycket plåga kalvskinn ’slå trumma’. Första belägg är i Wenströms och Lindgrens engelsk–svenska ordbok från 1889 (K 220).

I verbfraserna ovan används verb som anger musikernas aktiviteter, men verben käka, klia, knacka, banka och plåga beskriver inte de faktiska handlingarna med undantag för gnida. Vidare uppmärksammas alltså material i instrumenten: mässing, (får)tarm(ar), elfenben och (kalv)skinn. Med kagge ’trumma’ och skåp ’dragspelsmusik’ är det instrumentens form som står i centrum (se avsnitt 2.2.4–2.2.5 nedan).

Redovisningen av benämningar för olika musikinstrument i detta avsnitt görs utifrån olika typer av instrument: bleckblåsinstrument alternativt mässingsblåsinstrument, träblåsinstrument, stråkinstrument, slaginstrument samt övriga instrument och annan utrustning (se Nilsson (2001) [www] om de synonyma benämningarna bleckblåsinstrument och mässingsblåsinstrument).

Bleckblåsinstrument(en) i en orkester kan omtalas som bleck(et). Bland bleckblåsinstrumenten märks i första hand lurarna, som dels kan beteckna sådana instrument, dvs. trumpeter, tromboner, bastubor m.fl., utan närmare precisering, dels saxofoner. För trumpeter och saxofoner kan benämningen horn användas (även Norman 1980: 55). Saxofoner kan benämnas saxar (även SvSl). För trumpeter och tromboner kan benämningen snork användas (även SvSl). Vad gäller tromboner kan en precisering göras med dragsnork för ’dragbasun’, ’trombon’ (även SvSl). För dragsnork ger SvSl dessutom det synonyma slirsnork.

Såväl SAOB som NEO upptar bleck med samma betydelse som ÅL, medan SvSl enbart ger betydelsen ’klocka’ till uppslagsordet bleck. Enligt NEO används bleck om ”(uppsättning) bleckblåsinstrument”, och denna betydelse hos bleck är försedd med bruklighetsbeteckningen musikerjargong (NEO 1). SAOB meddelar att bleck särskilt används kollektivt ”om samtliga bleckinstrument i en orkester” och ger exemplet ”[d]et hela var klangligt sett af utmärkt värkan, särskilt var blecket imponerande”. Det första belägget för det elliptiska bleck i denna betydelse är hämtat från Uppsala nya tidning från 1913, samma år som artikeln BLECK i ordboken färdigställdes (B 3111–3112).

Ordet lur (fsv. ludher, ludh) är av omdiskuterat ursprung men betyder troligen ’urholkad stock’, eftersom luren ursprungligen var en sådan (L 1209). Både SAOB och NEO ger den övergripande betydelsen ’blåsinstrument’ (L 1209; NEO 2). Detsamma gör SvSl, och uppslagsordet är där försett med bruklighetsbeteckningen musikerslang. SAOB tillfogar, liksom NEO, att lur särskilt används om vissa blåsinstrument från bronsåldern(L 1209; NEO 2). Helenius-Öberg (1995) argumenterar för att det fornsvenska lwder (ludher, luder), utifrån en möjlig etymologi ur ljud, kan ha en generell betydelse ’blåsinstrument med stark klang’. Men Helenius-Öberg vill ”i främsta rummet förespråka en översättning [av det medeltida lwdher med] ’trumpetinstrument, trumpet, basun’, därjämte ’horn’” (1995: 44).

Helenius-Öberg anger alltså både en generell betydelse för det fornsvenska lwder (ludher, luder) och en mer specifik betydelse för det medeltida lwdher.Detta kan jämföras med att ÅL dels ger en generell betydelse för lur, dels en mer specifik betydelse, nämligen ’bleckblåsinstrument’ respektive ’saxofon’. Betydelsen ’saxofon’ till lur återfinns även i ett revynummer med Povel Ramel, där denne framträder som Jazzkåsören, vilken med förkärlek talar om olika saxofonisters lurar (Ramel 1952). Men ämnet för revynumret är alltså jazzmusik, vilket illustrerar svårigheterna att skilja mellan olika sorters musikerslang (se avsnitt 1.4 ovan).

Benämningen horn för ’trumpet’ eller ’saxofon’ kan ha engelskt ursprung. Enligt Norstedts stora engelsk–svenska ordbok (2000) kan horn bland annat ha betydelsen ’blåsinstrument’. Denna betydelse betecknas som vardaglig och dessutom knuten till området jazz.

Förutom saxar kan man således använda lurar och horn om saxofoner. SvSl upptar ytterligare tre möjligheter att benämna saxofoner, dels krok och fredspipa med generell betydelse, dels snabelhorn för ’barytonsaxofon’.

För trumpeter kan alltså horn eller snork användas. SvSl anför ytterligare trump och tutare för ’trumpet’, vilka dock är okända för ÅL.

SAOB meddelar att sax är en kortform av saxofon och kan jämföras med det engelska sax med samma betydelse. Benämningen används i vissa kretsar, är vardaglig och avser ”saxofon (använd inom jassmusiken); äv. oeg., om saxofonist”. Första belägg för betydelsen ’saxofonist’ är från 1934, medan betydelsen ’saxofon’ har första belägg 1953 (S 1277). Fackslangtermer för saxofoner grundar sig på instrumentets utseende: horn, krok, fredspipa och snabelhorn. Både NEO och SAOB uppger att snabel kan användas i utvidgad betydelse om detaljer med snabelliknande form hos föremål av olika slag,t.ex. snabelskor (NEO 3; S 7936).

SvSl meddelar att snork har dialektalt ursprung men ordboken ger inte någon närmare precisering av vad detta innebär. NEO och SAOB upplyser om att substantivet snork med betydelsen ’snorkig person’ respektive ’krake till karl’ har dialektalt ursprung, har använts i svensk studentslang och har första belägg år 1900 (NEO 3; S 8187). SAOB meddelar vidare följande om snork i musikaliska sammanhang: ”(i vissa kretsar, i sht mus.) om musikinstrument (i sht trumpet) som frambringar läte(n) erinrande om ’snork’ (i bet. 1)” (kursiv och fet stil i originalet). Den angivna betydelsen innebär att någon drar in eller blåser ut luft genom näsa eller mun, vilket resulterar i ”ett snarkande l. rosslande l. frustande o.d. läte; särsk. liktydigt med: snörvling”. Som första belägg på snork i musikaliska sammanhang citerar SAOB tidningen Orkesterjournalen från 1935: ”En trumpet kallas snork, och en dragbasun följdriktigt dragsnork” (S 8188, mina kursiveringar).

Bland träblåsinstrumenten märks kvarpor, dvs. klarinetter (även SvSl och Netzell 2003: 39). SvSl ger också stock för ’klarinett’. Däremot har inga benämningar för andra träblåsinstrument som oboer och fagotter kunnat beläggas och inte heller för olika slags flöjter. Vad gäller kvarpa kan man spekulera över om harpa i någon mån fungerar som modell.

Fioler alternativt violiner benämns felor (även SvSl; se Nordman 2003: 98 not 135 om benämningarna fiol och violin). En synonym benämning till fela är kliasnork (endast SvSl). För stråkinstrumentet kontrabas finns ett antal benämningar: ståfela och sump (båda även SvSl), hängbjörk (även Norman 1980: 55) samt ståstånka och ståltrådskommod (de båda sistnämnda endast SvSl).

NEO upptar fela som uppslagsord men uppger att ordet används särskilt i samband med svensk spelmanskultur och att det fornsvenska fiþla kommer av lågtyskans vedele (ty. Fiedel), som kommer av medeltidslatinets vitala (NEO 1; se vidare Helenius-Öberg 1995: 31). Någon sådan betydelsenyans ger inte ÅL och SvSl utan fela kan användas mer generellt om ’fiol’ alternativt ’violin’. Det dialektala snork i avsnitt 2.2.1 ovan kan användas även i detta sammanhang genom sammansättningen kliasnork (jfr verbfrasen klia elfenben i avsnitt 2.1 ovan). Några benämningar för stråkinstrumenten viola och violoncell har inte kunnat beläggas.

Med fela som utgångspunkt kan en precisering göras vad gäller kontrabas: en fela som står upp, ståfela. Det finns också alternativa benämningar för detta instrument. Den första är ståstånka, som antagligen syftar på instrumentets form. Man kan tänka sig att jämföra en kontrabas och en stånka i betydelsen ’dryckeskärl l. skänkkanna, vanl. upptill avsmalnande o. med ledat lock o. grepe’ (S 1390). För det andra finns benämningarna ståltrådskommod och hängbjörk, vilka syftar på instrumentets utseende, även om man i fråga om hängbjörk möjligen också kan tänka sig en anspelning på den spelande musikerns kroppsställning. För det tredje finns benämningen sump, som kanske kan vara en jämförelse med fiskeritermen sump, som bland annat kan beteckna ett ”lådliknande, med hål l. springor försett sådant förvaringsrum [för fisk] som förankras vid bottnen l. flytande på vattnet …” (S 14151, sump i denna betydelse även i NEO 3).

Bland slaginstrumenten märks kaggar, skinn eller tröskverk, dvs. trummor eller batteri. För ’trumma’ kan också kalvskinn användas. Utifrån kagge kan preciseringar göras genom sammansättningarna baskagge, marschkagge och virvelkagge, dvs. bastrumma, marschtrumma och virveltrumma. Med undantag för marschkagge, som enbart är belagd hos ÅL, ingår samtliga de nyss nämnda lexikala enheterna för denna instrumenttyp även i SvSl. Kagge återfinns dessutom i Netzell (2003: 39) och Koiranen (1992: 171), medan NSvSl upptar baskagge. SvSl uppger vidare att stock är musikerslang för ’trumpinne’. Detta är dock inte korrekt information. Musikfacktermen är stock, medan trumpinne är en lekmannabenämning (ÅL), även om NEO upptar trumpinne utan särskild bruklighetsbeteckning (NEO 3). Facktermen stock kan sedan preciseras utifrån sin funktion till trumstock, bastrumstock och pukstock (ÅL).

Fackslangtermerna för slaginstrument tar alltså fasta på formen (kagge, möjligen också tröskverk), materialet (skinn, kalvskinn) eller funktionen (baskagge, marschkagge, virvelkagge; se avsnitt 2.1 ovan om kagge och kalvskinn).

Ett piano kan betecknas som låda eller ståltrådskommod (båda även SvSl). Ordet piano återfinns däremot i sammansättningen nudistpiano, som används om instrumentet harpa (även SvSl). Med musikerslangens plättlagg avses gitarr eller möjligen banjo (även SvSl). För instrumentet gitarr kan också låda användas (enbart SvSl).

Alla benämningarna i det närmast föregående stycket tar således fasta på det aktuella instrumentets utseende: låda, kommod, piano, plättlagg och låda. Vad gäller plättlagg kan SAOB:s uppgifter vara av intresse för en jämförelse med fackslangtermen bland musiker. Förutom plättlagg i betydelsen ’rund, flat stekpanna (med ett antal runda flata fördjupningar) för gräddning av plättar …’ meddelar ordboken nämligen att plättlagg skämtsamt kan användas om ”viss äldre typ av radiomikrofon, som gm sin form erinrade om en plättlagg i bet. 1” (P 1310, fet stil i originalet). Särskilt banjon kan ju sägas ha en form som liknar kökets plättlagg.

Det finns flera olika beteckningar för instrumentet dragspel: knäorgel (även SvSl), dragskåp och skåp (skåp även SvSl och SAOB) samt Jularbo-Steinway (enbart SvSl). Munspel kan kallas trynorgel (även SvSl), även om slangordboken inte använder bruklighetsbeteckningen musikerslang. För rytminstrumentet maracas anför SvSl rumbaskallror.

Enligt SAOB kan skåp användas i fackspråk ”i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. … om utrymme l. anordning som till utseendet l. funktionen l. bådadera liknar ett skåp …” (S 5705). Till formen kan ett dragspel liknas vid ett skåp, och SAOB meddelar vidare att skåp är en vardaglig benämning för dragspel med första belägg i skämttidningen Strix år 1899 (S 5707). Möjligen kan skåp i detta sammanhang även vara en elliptisk form av dragskåp hos ÅL, medan dragskåp i SAOB och NEO enbart är en kemisk fackterm med första belägg 1884 (D 2014; NEO 1). Enligt SvSl går benämningen Jularbo-Steinway tillbaka på den svenske ”dragspelskungen” Carl Jularbo (1893–1966). Fackslangtermerna ovan beskriver alltså de aktuella instrumentens utseende genom att de liknas vid orglar, skåp, flyglar och skallror. För knäorgel och trynorgel ger fackslangtermerna även uppgift om var det aktuella instrumentet är placerat när det används. Både SvSl och NSvSl uppger att tryne kan betyda ’ansikte’ och ’mun’, och NSvSl meddelar dessutom en tredje betydelse, ’näsa’.

Låda kan inte bara användas om piano respektive gitarr utan också i sammansättningar i betydelsen ’instrumentfodral’, t.ex. saxofonlåda (även SvSl). Däremot återfinns vagga i samma betydelse enbart i SvSl. Också trynstycke för ’munstycke’ ingår bara i SvSl, även om bruklighetsbeteckningen musikerslang inte används för detta uppslagsord.

Fackslangtermerna för ’instrumentfodral’ och ’munstycke’ tar alltså fasta på formen (låda, vagga) och placeringen vid användningen (trynstycke).

I detta avsnitt behandlas först benämningar för orkesterledare och sedan för musiker som medverkar vid begravningar. Därefter ges en redogörelse för benämningar för musiker som spelar bleckblåsinstrument/mässingsblåsinstrument, träblåsinstrument, stråkinstrument, slaginstrument samt övriga instrument. Förutom de två inledande kategorierna är ordningen med andra ord densamma som i avsnitt 2.2 ovan.

Det sägs att det finns två slags dirigenter. Musiker brukar sägas uppskatta dem som har ”partituret i huvudet”, medan den andra sorten har ”huvudet i partituret” och är till liten nytta för musikerna (ÅL; jfr Erixon 2002: 57). En oskicklig dirigent kan kallas taktslagare, vilket inte är smickrande (jfr slå (takten) i avsnitt 2.1 ovan).

En kapellmästare eller orkesterledare generellt kan kallas kapellborst (även ToS) alternativt kapellborste (även SvSl) eller kapellkrök. Benämningen kapellis finns endast i ToS med definitionen ’kapellmästare; den som leder bandet musikaliskt’. En militärmusikkår leddes av en musikdirektör, som mer eller mindre i smyg kallades dirken. Visserligen är dirk en alternativ benämning för direktör (SvSl), men hos ÅL avses specifikt ’musikdirektör’. Enligt SvSl är knapp bland annat militärslang för ’musikdirektör’, men denna betydelse är okänd för ÅL. Vid Kungliga Bohusläns regemente myntades under 1940-talet en annan benämning, nämligen storspelman, men denna fick knappast någon spridning utanför regementet. Sammansättningen storspelman upptas av SAOB, men betydelsen är en annan än den som ÅL ger, nämligen ’skicklig l. framstående spelman (särsk. på fiol)’ med första belägg år 1963 (S 12324).

Musiker kan medverka vid begravningar, och benämningen bårlärka uppträder i olika källor – men med lite olika denotation. Enligt Edström (1996: 73) är bårlärka en gemensam benämning för stråkmusiker och sångare som medverkar vid begravningar. ÅL avser med bårlärka enbart musiker, medan SvSl avser kvinnliga sångerskor vid begravningar. Enligt SvSl kallas manliga sångare i sammanhanget för sarkofagtuppar. Ordleden bår- och sarkofag- i bårlärka och sarkofagtupp anspelar på begravningar, och i alla fall bårlärka anspelar på en fågel känd för sin drillande sång (NEO 2, lärka).

Lurblåsare används om trumpetare, trombonister och hornister men inte om tubaister, även om de senare också spelar ett mässings- alternativt bleckblåsinstrument. Trumpetare och hornister har den gemensamma beteckningen mässingsplågare (även SvSl). Hornisterna i en musikkår eller orkester kan även betecknas som hornboskap. Denna benämning kan också användas för en blåsorkester generellt (endast SvSl). Enligt SvSl kan blåsare generellt kallas tutare och trumpetare kallas trumpisar.

Föga oväntat anger SAOB andra betydelser för lurblåsare och hornboskap än ÅL: ’person som blåser l. har till uppgift att blåsa i lur’ (L 1210) respektive ’hornbärande boskap; nästan bl. om nötboskap …’ (H 1226; hornboskap även i NEO 1). SvSl anger alltså en mer allmän betydelse hos hornboskap än ÅL: ’blåsorkester’ kontra ’hornister’. NEO uppger att verbet tuta är belagt i svenskan sedan 1596 och kommer av det lågtyska tuten, ’blåsa i horn’, till tut i betydelsen ’lur’, vilket eventuellt är ljudhärmande (NEO 3). Nomen agentis-avledningen tutare passar in i det här mönstret, medan ellipsen trumpis ger exempel på den så vanliga -is-ändelsen i svenskt slangspråk (Kotsinas 2003: 223–227).

Som framgår av avsnitt 2.2.1 ovan kan lur användas i betydelsen ’saxofonist’, men detta till trots kan lurblåsare inte användas om saxofonister. Dessa kallas i stället saxar eller saxlirare (både även SvSl). Som visas i avsnitt 2.2.1 kan sax användas också om saxofonister, och det första belägget i SAOB är från 1934 (S 1277).

Benämningen brass(et) är belagd hos SvSl, ÅL och NEO, men källorna anger inte identisk denotation för brass(et) (se även Nilsson 2001 [www] om brass). Enligt SvSl kan instrumentbenämningen lurarna i avsnitt 2.2.1 ovan inte bara användas om blåsinstrument utan även om de aktuella musikerna: blåsarna, brasset. SvSl meddelar vidare att brasset, som är bildat utifrån engelskans brass ’mässing’, dels kan användas om blåsarna i en orkester som kollektiv, dels kan användas specifikt om trumpetsektionen. ÅL specificerar däremot brasset till trumpet- och trombonsektionen. Till skillnad från SvSl ger NEO en enda betydelse till brass: ’uppsättning (personer som spelar) mässingsblåsinstrument’. Uppslagsordet används särskilt i jazz-, pop- eller dansorkestrar och betecknas som vardagligt. Enligt ÅL kan brass(et) dock även användas i symfoniorkestrar och blåsorkestrar. NEO uppger att brass har använts i svenskan sedan 1934 och ytterst går tillbaka på det fornengelska bræs, ’metall’ (NEO 1).

Träblåsare kallas för rörpulare, och benämningen kan användas om oboister, klarinettister och fagottister (jfr avsnitt 2.2.2 ovan om benämningar på träblåsinstrument). Enligt SvSl och NSvSl används rörpulare enbart om rörmokare alternativt rörarbetare, inte om musiker. SvSl upptar verbet pula som bland annat har betydelsen ’arbeta; syssla, knåpa’, och träblåsare arbetar ju med just rörformade instrument. Även NSvSl, NEO och SAOB (P 2359) upptar pula med ett antal olika betydelser, bland annat den som också SvSl anger. NEO och SAOB meddelar vidare att pula har dialektalt ursprung, och NEO anger att verbet finns belagt ”åtm. sedan 1952” (NEO 2). Men den tänkbara nomen agentis-avledningen pulare upptas inte som självständigt uppslagsord i någon av de utnyttjade ordböckerna förutom i ToS, som ger betydelsen ’person som håller på mycket med t ex musik’. Avledningen puling återfinns däremot i både SvSl och SAOB. I slangordboken SvSl klassificeras puling som militärslang och uppges ha två betydelser: dels kadetter vid Sjökrigsskolan, dels officerare generellt, särskilt fänrikar och löjtnanter. SAOB ger däremot enbart den första av dessa betydelser (P 2360).

Violinister kallas för tarmgnidare alternativt tarmfilare (jfr avsnitt 2.1 ovan om gnida fårtarm). Däremot finns det inga särskilda benämningar för musiker som spelar andra stråkinstrument (viola, violoncell och kontrabas). Enligt SvSl kan tarmfilare alternativt tarmgnidare, utan särskild bruklighetsbeteckning, användas om violinister men tydligen inte om andra stråkmusiker. SAOB meddelar att det enkla substantivet gnidare kan användas om ”spelman som (oskickligt) spelar fiol (l. annat stråkinstrument)” (G 654). ÅL och de båda aktuella ordböckerna anger alltså inte exakt samma denotation för (tarm)gnidare. Däremot tar de båda synonyma fackslangtermerna tarmgnidare och tarmfilare fasta på en del av materialet i instrumentet och på rörelser som ingår i musikernas yrkesutövning (jfr avsnitt 2.2.3 ovan om benämningar på stråkinstrument).

Det finns flera alternativa benämningar för trumslagare, slagverkare och pukslagare: skinnplågare, kalvskinnsplågare, kaggpulare och trumpulare (de tre sista även SvSl). Benämningen skinnplågare ingår alltså inte i SvSl men väl den bakomliggande verbfrasen plåga skinn alternativt plåga kalvskinn (se avsnitt 2.1 ovan). Ordboken upptar dessutom sammansättningen kalvskinnssmekare, som inte är känd av ÅL. Liksom i fråga om de bakomliggande musikaliska aktiviteterna i avsnitt 2.1 ovan är det alltså material och aktivitetsuttryckande verb som ligger till grund för fackslangtermerna för de aktuella musikerna.

Pianister benämns som tangentkliare. Denna sammansättning ingår inte i SvSl men däremot frasen klia elfenben (se avsnitt 2.1 ovan).

En konsert eller en föreställning av en opera eller operett kan vara ett trevligt avbrott i vardagen för personerna i publiken. Men för musikerna i orkestern är det fråga om vardag (jfr Beck 1998: 678). Det är en vardag med stora krav på individerna och kollektivet, men också en vardag med upprepning och monotoni: det är inte lika roligt att spela den den hundrade föreställningen av en och samma operett som den första (jfr Edström 1996: 11). I detta sammanhang kan man se yrkesmusikers intresse för att skapa och använda slangbenämningar på musikstycken, t.ex. Gnället i kapellet för Cryin’ in the Chapel och Jag ser änder där för I surrender, Dear (SvSl, s. [I]). ÅL konstaterar också att slanguttryck eller öknamn lätt bildas när verkets namn erbjuder detta och ”[d]et kan vara ett sätt att motverka ’tristessen’ inför utsikten att ’genomlida’ [spela] kvällens föreställning” (ÅL 2005-08-11).

Operorna Rigoletto och Don Juan (Don Giovanni) av Verdi respektive Mozart kallas Rigelotto och Dyngjohan, dvs. sammansättningar av substantiv och egennamn: rigel + Otto och dyng + Johan. Claude Debussys opera Pelléas och Mélisande uppträder som Pelle och Melle, medan Richard Wagners Lohengrin är känd som Lundgren. Operetterna Läderlappen och Paganini av Johann Strauß d.y. respektive Franz Lehár är kända som Luderläppen alternativt Lädernuppen och Pagadudu, medan Offenbachs operett Orfeus i underjorden och Lehárs Den glada änkan kallas Orfeus i underkjolen respektive Den glada ankan. Riccardo Drigos operett Harlekins miljoner kallas för Hallickens miljoner. Tjajkovskijs balett Svansjön har den mindre poetiska benämningen Ankdammen och för Hammerstein och Kerns musikal Teaterbåten används Teaterbråten. Sången Mattinata, komponerad av Leoncavallo, kallas Mitt i natta, och Carl Neumanns Pepitamarsch (för övrigt byggd på den spanska folkdansen La Madrilena), som i Sverige är känd som Värmlands regementes marsch, kallas Värmlandspolkan. Samtliga dessa avser alltså väl etablerade verk, men traditionen med slangbenämningar på musikaliska verk lever alltjämt. Ett exempel är en skämtteckning med detta replikskifte mellan två musiker (Hjalmarsson 2004):

Av de femton lexikala enheterna inom kategorin återfinns sju i andra källor, nämligen Dyngjohan, Pelle och Melle, Lundgren, Luderläppen och Lädernuppen samt Hallickens miljoner i SvSl och därtill kommer Frun utan stuga (Hjalmarsson 2004). Detta förhållande antyder att den här kategorin av slanguttryck i högre grad än de övriga tre som studeras är ”interna” och sällan sprids utanför musikers samtal med andra musiker.

De lexikala enheterna inom denna kategori är självfallet inga fackslangtermer, utan de får sägas vara exempel på musikerslangens mer skämtsamma sida (jfr Bergman 1964: 71; SvSl, s. [II]). Det handlar delvis om att göra utländska titlar eller främmande egennamn mer begripliga, t.ex. Die Frau ohne Schatten > Frun utan stuga, Pelléas och Mélisande > Pelle och Melle samt Lohengrin > Lundgren. Det handlar även om att utnyttja möjligheter att leka med språket genom att förändra enstaka grafem eller stavelser i titlarna. Exempel är Den glada änkan > Den glada ankan, Paganini > Pagadudu samt Mattinata > Mitt i natta. I vissa fall byts i stället ordled eller hela ord ut, gärna på ett sådant sätt att ”alternativtiteln” ger drastiskt förändrade associationer. Detta gäller bland annat Orfeus i underjorden > Orfeus i underkjolen, Harlekins miljoner > Hallickens miljoner och Svansjön > Ankdammen.

I detta kapitel diskuterar jag resultaten i kapitel 2 ovan utifrån fyra olika perspektiv. För det första behandlar jag ursprung och bildningssätt för de lexikala enheterna i materialet. För det andra uppmärksammar jag bildningssätt och ålder hos de lexikala enheter som kan betecknas som fackslangtermer (se avsnitt 1.4 ovan). För det tredje diskuterar jag fackslangtermernas betydelseinnehåll jämfört med motsvarande allmänspråkliga lexikala enheter. Och för det fjärde diskuterar jag funktioner för de lexikala enheterna i materialet.

Utifrån främst SvSl (s. [II]–[IV]) och Kotsinas (2003) kan följande sägas om ursprung och bildningssätt för de 109 lexikala enheterna i materialet.

Det är få lexikala enheter som är hämtade från månsing respektive rom[m]ani, bara bassa eller barsa och bass eller bars respektive lira, vilka kan utnyttjas för sammansättning (dansbass) och avledning (lirare). Den egentligen enda lexikala enheten med dialektalt ursprung är det enkla ordet snork, som även ingår i sammansättningarna kliasnork, dragsnork och slirsnork. Både Bergman (1964: 72–74) och SvSl (s. [III]–[IV]) konstaterar att månsing, rom[m]ani och svenska dialekter har gett många bidrag till svensk slang och också Kotsinas (2003: 178–180, 184–186, 206) uppmärksammar dessa ”givare” (se även Lindfors Viklund 2001: 39–45 om rom[m]ani och svenskt slangspråk). De få beläggen i mitt material kan bero på att musik är ett fackområde där det inte finns så gott om potentiella lexikala enheter som kan överföras från månsing, rom[m]ani och svenska dialekter till musikerslangen.

Vidare är det få lexikala enheter i mitt material som är lånord (jfr Lindfors Viklund 2001: 57–58 om lån och slang). Fackslangtermen brass är ett otvetydigt engelskt lån. Mer eller mindre säkra lån från engelska är horn, som även ingår i sammansättningen snabelhorn, och ellipsen sax, som också uppträder i sammansättningarna saxlirare och saxlåda, medan fela går tillbaka på tyska och latin. Flertalet av de få lånorden i materialet är alltså engelska. Terminologin inom musikens fackområde har utvecklats med bidrag från många olika språk, bl.a. italienska, latin, franska och tyska (Störel 1998: 1336). Därför bör också andra språk än engelska vara långivande när det gäller svenska musikfacktermer (jfr Brodin 1986, s. [4], och Nilsson 2001 [www]). De få beläggen för lånord i mitt material kan bero på typen av musikerslang som undersöks. Rimligen är det mer gott om lånord – till övervägande delen från engelska – i slang bland jazzmusiker, popmusiker och rockmusiker (jfr Kotsinas 2003: 248) än bland musiker inom svenska militära musikkårer och civila orkestrar.

Det är också få lexikala enheter i materialet som ger exempel på förkortningar eller stympningar. Det är fråga om repetera > repa, bleckblåsinstrument > bleck(et), klarinett > kvarpa, trumpet > trump, saxofon > sax, saxofonist > sax, musikdirektör > dirk, kapellmästare > kapellis och trumpetare > trumpis samt möjligen också dragskåp > skåp. Suffixet -pa har utnyttjats mycket i svensk slang, t.ex. gymnastisk > gympa, jumpa och hand > hampa, även om det inte längre är så produktivt (Kotsinas 2003: 229), och suffixet -pa uppträder möjligen faktiskt i materialets kvarpa. Suffixet -is är mycket vanligt i svenskt slangspråk, och det förekommer också i fråga om yrkesmän, t.ex. plåtslagare > plåtis och skomakare > skomis (Bergman 1964: 69; Kotsinas 2003: 223–227). I mitt material finns endast de två fallen kapellis och trumpis, och liksom i fackslang inom tryckeribranschen är -is-ord således ovanliga (Strömman 1995: 337). Andra suffix, som betecknas som vanliga i dagens svenska slang alternativt som ”numera är lite omoderna …” (Kotsinas 2003: 228), förekommer inte i mitt material. Ett exempel på sådana suffix är det produktiva -o, t.ex. hygglo, ’hygglig person’ och pucko, ’dum person’. Inte heller förekommer det några s.k. slangprefix av typen as-, i exempelvis asbra, vilket helt enkelt beror på att materialet inte innehåller några adjektiv (se Kotsinas 2003: 223–238 om ordbildning med suffix och prefix i svensk slang). Frånvaron av adjektiv och de många substantiven i materialet förenar det med ordförrådet inom olika fackspråk och fackterminologier generellt, där substantiv dominerar medan andra ordklasser är mer ovanliga (se Pilke 2000: 64–65, 286–288 med anförd litteratur).

Frågan är nu vilka typer av ord och fraser som är vanliga i materialet. Liksom i slangspråk generellt förekommer det en del ordlekar och ljudvitsar (SvSl, s. [II]; Kotsinas 2003: 240–242). I första hand gäller detta slangbenämningar på musikaliska verk, t.ex. Lohengrin > Lundgren och Rigoletto > Rigelotto. Men också andra lexikala enheter ger prov på musikerslangens mer skämtsamma sida. Exempel är uttrycken spela med nötter och spela utanför för ’spela med noter’ respektive ’spela utan noter’, ’spela utantill’ samt benämningarna kapellborst alternativt kapellborste och kapellkrök för ’kapellmästare’, ’ledare för orkester’.

Liksom i slangspråk generellt är bildliga uttryck av olika slag mycket vanliga (jfr SvSl, s. [II]), och i mitt material är sådana uttryck den klart vanligaste kategorin. Det är främst fråga om metaforer, vilka jag här helt enkelt definierar som ”vanliga ord som ges en bildlig betydelse …” (SvSl, s. [II]). Metaforer bygger på likhet, t.ex. skåp i betydelsen ’dragspel’. Det är metaforerna som dominerar i materialet, men bland de bildliga uttrycken finns också metonymier som bygger på närhet, t.ex. elfenben i verbfrasen klia elfenben ’spela piano’ och fårtarm i gnida fårtarm ’spela stråkinstrument’ (jfr Lindfors Viklund 2001: 122–123 om metaforer och metonymier).

Ett antal av metaforerna utgörs av enkla substantiv och enkla verb (alternativt verbfraser med underförstådda objekt). Några exempel är krok (’saxofon’), låda (’piano’; ’gitarr’; ’instrumentfodral’) och kagge (’trumma’ [substantiv]) respektive baxa [instrument] (’förbereda för repetition eller spelning’), knacka [trumma] (’spela trumma’) och slå [takten] (’dirigera’). Många av metaforerna är sammansatta substantiv och verbfraser, och i de senare ingår en verbpartikel eller ett direkt objekt. Exempel på sammansatta substantiv är bland annat ståfela, ståstånka, ståltrådskommod och hängbjörk för ’kontrabas’ samt skinnplågare, kalvskinnsplågare, kalvskinnssmekare, kaggpulare och trumpulare för ’trumslagare’, ’batterist’. Några verbfraser är sitta in (’spela tillfälligt med orkester’), käka mässingssoppa (’spela hornmusik’) och plåga skinn eller plåga kalvskinn (’slå trumma’). Avledningarna -plågare och -pulare utnyttjas gärna i sammansättningar. Till benämningarna för ’trumslagare’, ’batterist’ ovan kan läggas mässingsplågare för ’trumpetare’, ’hornister’ samt rörpulare för ’träblåsare’.

Som exempel på metonymier kan nämnas de enkla substantiven skinn alternativt kalvskinn för ’trumma’ [substantiv], mässing för ’horn’, ’blåsinstrument’ och elfenben för ’piano’. Dessa utnyttjas sedan i sammansatta substantiv med metaforisk funktion eller i verbfraser: skinnplågare, kalvskinnsplågare, kalvskinnssmekare och mässingsplågare respektive käka mässingssoppa (’spela hornmusik’) och klia elfenben (’spela piano’). Vad gäller ursprung och bildningssätt visar materialet med musikerslang således en bild som är välbekant i fråga om slangspråk generellt. Grupper av människor som utvecklar och använder slang ”lånar i regel ord och fraser från det omgivande språket snarare än skapar egna. Dessa uttryck ges då ofta en ny innebörd” (Lindfors Viklund 2001: 55). I musikerslangen kommer detta främst till uttryck genom ordlekar och ljudvitsar samt bildliga uttryck.

Det finns en intressant likhet mellan slangspråk och fackspråk genom att metaforer är vanliga inom båda områdena (se Lindfors Viklund 2001: 102–108 med anförd litteratur). Fackspråkliga metaforer antas ofta ha ett förklarande syfte och vara ”medvetet valda, skapade och föreslagna” (Lindfors Viklund 2001: 102). Metaforerna i mitt material får dels sägas vara förklarande alternativt beskrivande, dels sägas vara expressiva (jfr Lindfors Viklund 2001: 103). De förklarar eller beskriver hur olika musikaliska aktiviteter utförs, hur olika musikinstrument ser ut eller hanteras samt hur olika musikernas arbete utförs. Metaforerna kan även antas – i högre eller lägre grad – vara expressiva genom att de uttrycker musikernas känslor, positiva eller negativa, inför aktiviteterna, instrumenten och instrumentalisterna. Detta kan jämföras med Becks diskussion (1998: 676) om jargong och ett ironiskt-distanserat förhållningssätt hos yrkesmän inom teatern till den egna verksamheten.

Av de 109 lexikala enheterna i materialet betraktar jag 94 som fackslangtermer. Det är fråga om benämningarna för musikaliska aktiviteter, musikinstrument och musiker i avsnitt 2.1–2.3 ovan. Fackslangtermer är entydiga för fackmännen, och de ingår i begreppssystem inom det aktuella fackområdet (Strömman 1995: 17). De 15 benämningarna för musikaliska verk i avsnitt 2.4 uppfyller det första kravet men inte det andra, och jag klassificerar dem därför inte som fackslangtermer.

Strömman konstaterar att fackslangtermer inom tryckeribranschen är bildade på fyra olika sätt. De är fråga om kortformer av korrekta facktermer, allmänspråkliga ord som används på ett ogenomskinligt sätt, ombildningar på samma sätt som i det allmänna slangspråket samt humoristiska benämningar på redskap eller arbetsmoment (Strömman 1995: 315–316).

Förutom sax för saxofon och saxofonist, bleck(et) för bleckblåsinstrument, trump för trumpet, kapellis för kapellmästare, trumpis för trumpetare samt repa för repetera är kortformer av korrekta facktermer sällsynta i mitt material. Det finns en del allmänspråkliga ord som har speciella betydelser när musiker använder dem som fackslangtermer. Exempel som gäller musikaliska aktiviteter är slå ’dirigera’, nötter ’noter’ och knacka ’trumma’ [verb], medan exempel för instrument bland annat är sump ’kontrabas’, kagge ’trumma’ [substantiv] och dragskåp eller skåp ’dragspel’. Exempel på benämningar för musiker är rörpulare ’träblåsare’ och hornboskap ’hornister’, ’blåsorkester’. Det finns få fackslangtermer som är ombildningar av samma slag som i det allmänna slangspråket, bara trumpis ’trumpetare’ och kapellis ’kapellmästare; den som leder bandet musikaliskt’ samt möjligen också kvarpa ’klarinett’. I materialet finns det gott om humoristiska benämningar på musikaliska aktiviteter, instrument och musiker, och ofta bidrar bildliga uttryck till dessa. Exempel är lira utanför ’spela utantill’, ’spela utan noter’ och käka mässingssoppa ’spela hornmusik’, trynorgel ’munspel’, hängbjörk ’kontrabas’ och knäorgel ’dragspel’ samt storspelman ’militärmusikdirektör’, kalvskinnsplågare ’trumslagare’ och tangentkliare ’pianist’.

För att bilda fackslangtermer inom musikens område utnyttjas alltså i första hand allmänspråkliga ord och humoristiska nybildningar i form av ensamma ord, gärna sammansatta substantiv, och verbfraser. Däremot är kortformer av facktermer och ombildningar efter det allmänna slangspråkets mönster mer sällsynta. Detta kan jämföras med Kotsinas bedömning att ord som kan kallas yrkesslang ”kan vara förkortningar och förvrängningar av yrkestermer eller humoristiska benämningar på redskap och arbetsmoment” (Kotsinas 2003: 21, min kursivering). Ytterligare en jämförelsemöjlighet erbjuder Brünner (1998: 645) som behandlar jargonguttryck i yrkeslivet för arbetsmoment eller objekt för arbetet.

Exempelvis Kotsinas (2003: 39–40) påpekar att det ofta antas att slangordförrådet förändras snabbt, och även fackslangtermer bedöms vara mer eller mindre långlivade (Strömman 1995: 313). Ett antal av fackslangtermerna i mitt material visar dock på en viss stabilitet i musikerslangen – under förutsättning att uppgifterna om första belägg är korrekta (jfr Nilsson 2001 [www] om etablering av facktermer för olika musikinstrument). En sammanställning av fackslangtermer med uppgifter om första belägg ges i tabell 2.

Tabell 2. Fackslangtermer i materialet med uppgifter om första belägg

Fackslangterm	Första belägg	Källa
kalvskinn ’trumma’	1651	SAOB
slå [takten] ’dirigera’	1701	SAOB
plåga kalvskinn ’slå trumma’	1889	SAOB
skåp ’dragspel’	1899	SAOB
bleck(et) ’bleckblåsinstrument’	1913	SAOB
lira ’spela’	1934	NEO
sax ’saxofonist’	1934	SAOB
brass ’mässingsblåsare’	1934	NEO
snork ’trumpet’	1935	SAOB
dragsnork ’dragbasun’, ’trombon’	1935	SAOB
storspelman ’militärmusikdirektör’	1940-talet	ÅL
sax ’saxofon’	1953	SAOB

För tolv av de 94 fackslangtermerna i materialet ges mer eller mindre exakta uppgifter om första belägg, från mitten av 1600-talet till mitten av 1900-talet. Rimligen bör också instrumentbenämningen Jularbo-Steinway för ’dragspel’ kunna dateras till första halvan av 1900-talet, dvs. benämningen etableras någon gång under ”dragspelskungen” Carl Jularbos livstid (1893–1966) (SvSl). Totalt handlar det alltså om tretton av 94 fackslangtermer som kan tidfästas enligt de angivna källorna. Fackslangtermerna i mitt material kan därmed, i någon liten mån, sägas bidra till att krossa ”[m]yten om slangords korta liv” (Kotsinas 2003: 39; se även SvSl, s. [II], samt Lindfors Viklund 2001: 35, 307 om stabilitet i svensk narkotikaslang).

I sin analys av ord och uttryck som används bland anställda inom SL [AB Storstockholms Lokaltrafik] arbetar Andersson (1994) med tre kategorier. För det första är det fråga om ord eller uttryck som har ”en i förhållande till normalspråket inskränkt eller specifik betydelse”. För det andra kan ord och uttryck inom SL ha ett expanderat betydelseinnehåll och ”[e]tt besläktat fall är den metaforiska betydelsen”. För det tredje finns det ord och uttryck som har ”en helt avvikande eller till sin huvuddel helt avvikande betydelse från den normalspråkliga” (Andersson 1994: 99–100). Andersson talar alltså om ord och uttryck i sitt material i relation till normalspråk och normalspråklig betydelse. Eftersom det finns en viss risk att dessa benämningar kan uppfattas som värderande, väljer jag i stället att tala om ord och uttryck i mitt material i relation till allmänspråket, även om den senare termen med sitt bakomliggande begrepp är minst lika svår att definiera som normalspråket (jfr Landqvist 2003: 6–7 med anförd litteratur).

En tillämpning av Anderssons kategorier på mitt material ger följande resultat. Bland annat verbfraser med underförstådda verbkomplement (Andersson 1994: 99) är exempel på den första kategorin med inskränkt eller specifik betydelse jämfört med allmänspråket: lira [musik], repa [musikstycken] och slå [takten]. Andra exempel är substantiven lirare ’musiker’ och baxning ’förberedelse för repetitioner och spelningar’. Den inskränkta betydelsen motiveras pragmatiskt, eftersom det som är bekant eller underförstått är onödigt att säga (Andersson 1994: 99). I musikerkretsar spelar en lirare musik, inte kort eller fotboll, och baxning innebär att förbereda för en musikkårs eller orkesters verksamhet, inte att flytta tunga föremål i allmänhet. Som framgår av avsnitt 3.1 ovan finns det många exempel på den andra kategorin med expanderat betydelseinnehåll, inklusive bildliga uttryck, i mitt material. Här kan nämnas några av benämningarna för olika kategorier av musiker: rörpulare , skinnplågare och tangentkliare, dvs. ’träblåsare’, ’trumslagare’, ’batterist’ och ’pianist’. Som exempel på den tredje kategorin med avvikande betydelse(r) jämfört med allmänspråket kan nämnas storspelman, hornboskap och lurblåsare med de respektive betydelserna ’musikdirektör’, ’hornister’, ’blåsorkester’ och ’trumpetare’, ’trombonist’, ’hornist’.

Fackslangtermerna i mitt material ger alltså främst exempel på ett expanderat betydelseinnehåll jämfört med allmänspråkets ord och uttryck. Men det finns också fackslangtermer som har ett inskränkt eller mer specificerat betydelseinnehåll. Likaså finns det fackslangtermer som ger prov på avvikande betydelser jämfört med allmänspråkets ord och uttryck.

Frågan är vilka orsaker det kan finnas till att de lexikala enheterna i materialet har använts och används. Jag tror inte att det finns en enda orsak utan att flera orsaker samverkar, delvis beroende på om det är fråga om de lexikala enheterna generellt eller om fackslangtermerna. Med andra ord har musikerslangen, som den framträder i mitt material, flera olika funktioner.

Strömman (1995: 345) påpekar att fackslangtermer gör en rationell och ändamålsenlig kommunikation möjlig och att slang på arbetsplatser är ett uttryck för språklig ekonomi (se även Södergård 2004: 26). Det är rimligen så att fackslangtermerna för olika musikaliska aktiviteter, instrument och musiker bidrar till en effektiv kommunikation inom den aktuella musikkåren eller orkestern. För fackmännen är det helt klart vad t.ex. verbfraserna sitta in, spela med nötter och slå [takten] innebär. I någon mån kan fackslangtermerna också dölja information för utomstående, även om detta knappast är det primära syftet (jfr Strömman 1995: 345; Brünner 1998: 645; Södergård 2004: 26).

Enligt Strömman (1995: 345–346) har slangen i yrkeslivet inte som primärt syfte att öka sammanhållningen på en arbetsplats, även om språkbruket kan bidra till att skapa en känsla av gemenskap mellan människor som är verksamma på samma arbetsplats. Kotsinas (2003: 25) understryker däremot betydelsen av slang och slangliknande yrkesspråk som ”blir det kitt som binder ihop oss med den grupp vi tillhör eller gärna vill tillhöra” (jfr också Bergman 1964: 71). Även Andersson (1994: 96, 101) betonar språkets betydelse när en anställd vill visa att han eller hon har en etablerad ställning inom trafikföretaget SL och att han eller hon behärskar det speciella språkbruket inom företaget.

Beträffande just musikers språkanvändning konstaterar pianisten Charlie Norman att ”det är en gammal tradition att varje skrå ska ha lite ling[v]istiskt frimureri för sig” (Norman 1980: 243). I detta sammanhang är det intressant med ÅL:s svar på frågan hur han och andra yngre musiker i början av sin yrkesbana lärde sig ord och uttryck: ”Det kom väl automatiskt genom umgänget med likasinnade” (ÅL 2005-08-11). De lexikala enheterna i musikerslangen bör kunna ha en sammanbindande funktion bland yrkesmännen, även om knappast alla musiker inom militärmusikkårer och civila orkestrar kände eller känner till samtliga lexikala enheter. Vissa lexikala enheter i bilaga 1 har belagts i flera källor, t.ex. kagge ’trumma’, ’batteri’ med fyra beläggställen. Andra återfinns i en enda källa, t.ex. dragskåp ’dragspel’ (ÅL) och ståstånka ’kontrabas’ (SvSl). Inte heller är det så att alla musiker definierade eller definierar varje lexikal enhet exakt likadant, något som illustreras med t.ex. bårlärka i avsnitt 2.3.2 ovan.

Generellt sett har slang i arbetslivet inte bara en ”seriös” sida, att underlätta en effektiv kommunikation om fackområdet mellan fackmän, utan också en mer skämtsam sida (SvSl, s. [II]; jfr Strömman 1995: 313 med anförd litteratur). Musikerslangen som den framträder i mitt material innehåller inte bara fackslangtermer utan även lexikala enheter av mer skämtsam karaktär. Detta visas mest tydligt i fråga om benämningar på olika musikaliska verk, t.ex. Pelle och Melle för Pelléas och Mélisande. Men den skämtsamma sidan framträder också när det gäller lexikala enheter med expanderat betydelseinnehåll, inklusive bildspråk av olika slag. Några få exempel är verbfraserna käka mässingssoppa, gnida fårtarm och plåga skinn alternativt plåga kalvskinn samt substantiven storspelman och hängbjörk.

Förhoppningsvis har undersökningen visat att musikerslang, liksom slang inom andra yrkeskategorier än musikernas, är ett intressant område för språkvetenskaplig forskning. Avslutningsvis vill jag därför peka på några delområden som vore väl värda att utforska.

Den här studien gäller musikerslangens uttryckssida (se avsnitt 1.4 ovan), och det vore intressant att fortsätta med en undersökning av begreppssystem i materialet. I ett antal fall anger olika källor olika betydelse(r) till en och samma fackslangterm. Detta gäller bland annat instrumentbenämningarna lur, horn och snork i avsnitt 2.2.1 ovan. En studie av begreppssystem bland fackslangtermer kan även relateras till begreppssystem som avspeglar sig i de motsvarande facktermerna, i just det här fallet facktermer för mässingsblåsinstrument alternativt bleckblåsinstrument (jfr Nilsson 2001 [www]). I materialet finns också exempel på flera fackslangtermer som används för ett och samma begrepp liksom på en och samma fackslangterm som används för flera begrepp. Exempel är dragsnork och slirsnork för ’trombon’, ’dragbasun’ respektive låda för ’gitarr’, ’piano’ och ’instrumentfodral’. Det finns dock svårigheter med sådana studier av begreppssystem. Fackterminologier inom olika områden är (mer eller mindre) systematiskt uppbyggda (jfr Pilke 2000: 31–32), medan uppkomsten av fackslangstermer får antas vara mer slumpartad (Strömman 1995: 346).

Man kan också ställa frågan hur mycket de lexikala enheterna i materialet faktiskt används i dag, dvs. i början av tjugohundratalet. Som framgår av avsnitt 1.4 ovan härrör de lexikala enheterna hämtade från ÅL från slutet av 1930-talet och framåt, medan de från SvSl uppges vara belagda någon gång från 1930-talet till slutet av 1960-talet. Flertalet lexikala enheter i materialet återfinns i en av dessa källor eller i båda, medan de lexikala enheter som är belagda i två utnyttjade arbeten med senare publiceringsår, nämligen NSvSl och ToS, är väsentligt färre (se dock avsnitt 1.2 ovan om begränsningar hos NSvSl och ToS). Det är fråga om verben lira och repa i båda källorna samt substantiven kapellborst och kapellis, som återfinns i ToS. De få lexikala enheterna i NSvSl och ToS talar för att vissa av de lexikala enheterna i materialet inte används aktivt av yrkesmusiker idag. Å andra sidan är just repa och lira belagda i ett antal källor och kapellborst(e) är belagt hos ÅL, SvSl samt ToS, medan kapellis är unikt för ToS (se bilaga 1 nedan). Intervjuer med ett större antal informanter, som tillhör olika åldersgrupper, skulle kunna bidra till att skapa större klarhet i fråga om bruket av de lexikala enheterna i det undersökta materialet.

Undersökningen är begränsad till slang bland musiker inom militära musikkårer och civila orkestrar från 1930-talet och framåt (se avsnitt 1.3 ovan). Men det vore intressant att vidga perspektivet till slang också bland jazzmusiker, popmusiker och rockmusiker, dvs. musikerslang inom olika musikstilar alternativt musikaliska genrer. Har t.ex. lexikala enheter som används av sådana musiker samma ursprung och bildningssätt som de lexikala enheterna i det här materialet? Dominerar alltså ordlekar och ljudvitsar samt bildspråk av olika slag eller spelar engelska lånord en mycket större roll inom dessa ”modernare” musikstilar eller musikaliska genrer? Likaså vore det av intresse att utreda ifall fackslangtermernas betydelseinnehåll visar samma relation till allmänspråkets ord och uttryck oavsett musikstil. Är det också i fråga om jazz-, pop- och rockmusik främst ett expanderat betydelseinnehåll som uttrycks?

Den här studien gäller specifikt musikerslang, även om det finns vissa resonemang som gäller slang i arbetslivet mer generellt. Som framgår i avsnitt 1.2 ovan är det inte så vanligt med undersökningar av slang inom olika fackområden, inom olika yrken och på olika arbetsplatser. Förhoppningsvis kan min studie av musikerslang inspirera till undersökningar av språkbruket inom andra yrken. Det skulle nämligen vara intressant att i större omfattning kartlägga likheter och skillnader mellan slang inom olika yrken samt mellan slang på arbetsplatser och allmänslang.

Allra sist skall fyra personer som har varit betydelsefulla för den här undersökningen uppmärksammas. De två första personerna känner jag väl, nämligen Åke Landqvist och Marianne Nordman. Det finns ett talesätt bland musiker om orkestrar, musiker och dirigenter: ”Om en orkester låter bra, så är det dirigentens förtjänst. Om den låter dåligt, så är det musikernas fel” (ÅL 2005-12-13). Om talesättet i stället tillämpas på den här texten, blir resultatet detta: textens eventuella förtjänster beror främst på informanten, medan dess eventuella brister i första hand beror på skribenten. Även professor Marianne Nordman vid Vasa universitet har bidragit till undersökningens eventuella förtjänster, detta genom att ge värdefulla synpunkter på en tidigare version av texten. De återstående två personerna är för mig anonyma, nämligen de båda granskarna av texten inför publiceringen i denna tidskrift. Granskarna har varit betydelsefulla för undersökningen genom sin noggranna och konstruktiva läsning av texten, vilket har bidragit till förbättringar av mitt manuskript. Hjärtligt tack till er alla fyra!

Litteratur

Anderholm, Carl-Gustaf (1992). Ordlista över musiktermer [svensk–engelsk, engelsk–svensk, svensk–tysk, tysk–svensk]. Borås: Norma bokförlag.

Andersson, Roger (1994). Lasta, lossa och gå på dagis – något om språket på AB Storstockholms Lokaltrafik. I: Svenskans beskrivning 20. Förhandlingar vid Tjugonde sammankomsten för svenskans beskrivning. Umeå den 2–3 december 1993, 95–101. Utg. Anders Holmberg & Kent Larsson. Lund: Lund University Press.

Arle, Thomas & Classe Berglund (2004). IT som kommunikationsmedel i projekteringen. Examensarbete vid Institutionen för industriell ekonomi och organisation, Kungliga Tekniska Högskolan. Stockholm. [Dupl.]

Bandur, Markus (1999). Die Fachlexikographie der Musikwissenschaft: eine Übersicht. I: Fachsprachen. Ein internationales Handbuch zur Fachsprachenforschung und Terminologiewissenschaft. Languages for Special Purposes. An International Handbook of Special-Language and Terminology Research, 2005–2013. Herausgegeben von Lothar Hoffman, Hartwig Kalverkämper & Herbert Ernst Wiegand. (HSK 14.2. 2. Halbband.) Berlin & New York: Walter de Gruyter.

Beck, Wolfgang (1998). Fachsprachen und Fachjargon im Theater. I: Fachsprachen. Ein internationales Handbuch zur Fachsprachenforschung und Terminologiewissenschaft. Languages for Special Purposes. An International Handbook of Special-Language and Terminology Research, 675–678. Herausgegeben von Lothar Hoffman, Hartwig Kalverkämper & Herbert Ernst Wiegand. (HSK 14.1. 1. Halbband.) Berlin & New York: Walter de Gruyter.

Belche, Michael (1984). Terminologische Aspekte der „Zwölftonmusik”. (Freiburger Schriften zur Musikwissenschaft 15.) München & Salzburg: Musikverlag Emil Katzbichler.

Belfrage, Bengt (2003). ”Ein Heldenleben”. Mitt liv som hornblåsare. Stockholm: SMI förlag.

Bergman, Gösta (1964). Slang och hemliga språk. Stockholm: Prisma.

Brodin, Gereon (1985) [1948]. Musikordboken. 4 utökade o. omarbetade uppl. Stockholm: Forum.

Brünner, Gisela (1998). Fachkommunikation im Betrieb – am Beispiel der Stadtwerke einer Großstadt. I: Fachsprachen. Ein internationales Handbuch zur Fachsprachenforschung und Terminologiewissenschaft. Languages for Special Purposes. An International Handbook of Special-Language and Terminology Research, 634–648. Herausgegeben von Lothar Hoffman, Hartwig Kalverkämper & Herbert Ernst Wiegand. (HSK 14.1. 1. Halbband.) Berlin & New York: Walter de Gruyter.

Edström, K. Olle (1996). Göteborgs Rika Musikliv – en översikt mellan världskrigen. (Skrifter från Musikvetenskapliga avdelningen, MH, Göteborgs universitet 42.) Göteborg: Göteborgs universitet.

Erixon, Per-Anders (2002). Från musikelev till hovtrumpetare. En militärmusikers minnen. Sammanställda och redigerade av Knut Björkenstam. Stockholm: eget förlag.

FolketsOrdbok – Sidan för svenska slanguttryck, 2006-08-30.

Gibson, Haldo (1978, tr. 1983) [1969]: se SvSl.

Google Sverige, 2006-08-30.

Helenius-Öberg, Eva (1995). Danz ok leker ok fagher ord. Kring musikterminologi i fornsvensk tradition. I: Dans och lek och fagra ord En syndares omvändelse Den helige Olafs liv. Tre uppsatser om fornsvenska, 11–70. Red. Patrik Åström. (Meddelanden från Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet, MINS, 41.) Stockholm: Stockholms universitet.

Hjalmarsson, Dan (2004). [Skämtteckning utan titel]. I: Scendraget 30, 2004:7, 6.

Koiranen, Sirpa (1992). Språk, musik och kultur. En studie av hur språkbruket i musikrecensioner speglar kulturella värderingar. (Meddelanden från Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet, MINS, 36.) Stockholm: Stockholms universitet.

Kotsinas, Ulla-Britt (1998, tr. 2000): se NSvSl.

Kotsinas, Ulla-Britt (2003). En bok om slang, typ. Stockholm: Norstedts Ordbok.

Landqvist, Hans (2003). Abolition, militärmål, rusdryck och kåkfarare. Studier i ett svenskt juridiskt ordförråd 1800–2000. (Rapporter från ORDAT 20.) Göteborg: Institutionen för svenska språket, Göteborgs universitet.

Leuchtmann, Horst (Hrsg./Ed.) (1981). Wörterbuch Musik Dictionary of Terms in Music. Englisch–Deutsch/Deutsch–Englisch English–German/German–English. 3 Aufl./3rd ed. München etc.: K.G. Saur Verlag.

Lindfors Viklund, Maja (2001). Exotismer, romanticismer och vanliga överdrifter. Mönster och metaforer i svensk drogslang. (Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning 28.) Göteborg: Meijerbergs institut för svensk etymologisk forskning.

Marschnytt 1, mars 1970. Stockholm: Svenska marschfrämjandet.

Marschnytt 2, maj 1970. Stockholm: Svenska marschfrämjandet.

NEO = Nationalencyklopedins ordbok. Utarbetad vid Språkdata Göteborgs universitet 1–3, 1995–1996. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker.

Netzell, Harry (2003). Sno värvning till musiken: om regementsmusiken i Linköping. Blomstermåla: Stranda förlag.

Nilsson, Ann-Marie (2001). Blås på svenska. I: STM-Online 2001:4, 2006-08-30.

Nordman, Anna-Maria (1999). Lolita och Vårat gäng. Svenskösterbottniska dansorkesternamn 1920–1950. I: Språk och retorik. Fackspråk och översättningsteori, VAKKI-symposium XIX, Vasa 13–14.2.1999, 234–242. Utg. Detlef Wilske. (Publikationer av Forskargruppen för översättningsteori och fackspråk vid Vasa universitet 25.) Vasa: Vasa universitet.

Nordman, Anna-Maria (2003). Takt och ton i tiden. Instrument, musik och musiker i svenskösterbottniska dansorkestrar 1920–1950. Åbo: Åbo Akademis förlag.

Norman, Charlie (1980). Musikant med brutet gehör. Stockholm: Askild & Kärnekull.

Norstedts stora engelsk–svenska ordbok, 2000. 3 uppl. Stockholm: Norstedts Ordbok.

NSvSl = Kotsinas, Ulla-Britt (1998, tr. 2000). Norstedts svenska slangordbok. Stockholm: Norstedts Ordbok.

Pilke, Nina (2000). Dynamiska fackbegrepp. Att strukturera vetande om handlingar och händelser inom teknik, medicin och juridik. (Acta Wasaensia No 81. Språkvetenskap 15.) Vaasa: Universitas Wasaensis.

Projektet Skriftbruk i arbetslivet, 2006-09-21.

Ramel, Povel (1952). Jazzkåsören. I: Knäppupp I, Akta Huvet! (1952–53). Knäppupplevelser 1952–1968 (1976). Sonet/Knäppupp grammofon.

SAOB = Ordbok öfver svenska språket utgifven af Svenska Akademien, 1893–. Lund: AB Gleerupska Universitetsbokhandeln.

SAOL = Svenska Akademiens ordlista över svenska språket, 2006. 13 uppl. Stockholm: Svenska Akademien & Norstedts Akademiska förlag.

Strand, Sigfrid (1974). Militärmusikern i svenskt musikliv. Stockholm: Sohlmans förlag.

Strömman, Solveig (1995). Två språk på arbetsplatsen. Status och förändring. (Acta Wasaensia No 44. Språkvetenskap 7.) Vasa: Universitas Wasaensis.

Störel, Thomas (1998). Die Fachsprache der Musikwissenschaft. I: Fachsprachen. Ein internationales Handbuch zur Fachsprachenforschung und Terminologiewissenschaft. Languages for Special Purposes. An International Handbook of Special-Language and Terminology Research, 1334–1340. Herausgegeben von Lothar Hoffman, Hartwig Kalverkämper & Herbert Ernst Wiegand. (HSK 14.1. 1. Halbband.) Berlin & New York: Walter de Gruyter.

Svensén, Bo (2004). Handbok i lexikografi. Ordböcker och ordboksarbete i teori och praktik. Stockholm: Norstedts Akademiska förlag.

SvSl = Gibson, Haldo (1978, tr. 1983) [1969]. Svensk slangordbok. 2 uppl. Stockholm: Esselte Studium.

Södergård, Lisa (2004). Partaj, hippa och baluns? Folkkultursarkivets frågelista om slang. I: Källan. Svenska litteratursällskapet informerar 2004:2, 22–29.

ToS = Zangger Borch, Daniel (1995). Termer och slang inom populärmusikbranschen. Uppsala: Medborgarskolan.

Zangger Borch, Daniel (1995): se ToS.

ÅL = Åke Landqvist, personlig kommunikation, 2004–2006.

De lexikala enheterna i materialet är sorterade på de fyra kategorierna i avsnitt 1.4 ovan, och förteckningen inom varje kategori är gjord efter den ordning enligt vilken de lexikala enheterna behandlas i undersökningen. Beläggställe(n) för var och en av de lexikala enheterna anges med författarnamn och/eller en eller flera av de följande förkortningarna:

Musikaliska aktiviteter

Musikinstrument

Musiker

Musikaliska verk